Alfred Sundberg, kronotorpare
Från WiGo
Denna uppteckning finns i sin helhet på DAUM, med benämningen FFÖN 940.
Jag föddes år 1888 i en by i Fredrika socken, belägen i södra lappmarkens skogrika trakter. Här efter Gideå- och Lögdeå-älvarnas dalgångar hade vid denna tid avverkningar pågått sedan två eller tre decennier tillbaka. Drivningarna började komma igång i dessa trakter ungefär samtidigt som skogsbolagen begynte införliva bondskogarna i sin ägo. Bönderna kunde ej rätt bedöma skogens värde, utan lät sig duperas av bolagens utsända. Somliga var nog en aning tveksamma, men när brännvinsflaskor - som oftast var fallet - kom fram vid köpeuppgörelserna, blev man genast medgörligare.
Det var kanske inte så noga vem som var ägare till skogsskiftena, resonerade man, kanske var det bekvämast att sälja, man tjänade lika mycket på att åta sig avverkningarna./.../ Samma vinter jag fyllde tretton år började jag delta i skogsarbetet. Mitt första kontaktande med detta – redan i barnaåren – är minnen jag helst vill glömma. Slit och släp med urusel betalning var kutymen./.../
Även om förhållandena inom skogsarbetaryrket nu är något så när drägliga skall ingen tro att det är ett latmansgöra där man med lätthet kan skära guld. Nej, och åter nej! Arbetet i skogen i snö och köld är hårt och strapatsrikt och kräver mycket av sin utövare. Kanske det mest krävande yrke som över huvud taget existerar. /.../ Jag har prövat alla sysslor i skogsarbetet, vilket är uppdelat i tre moment nämligen: huggning, brossling och körning. Vad som är bättre och sämre av dessa tre ting är svårt att avgöra. Torde väl vara hugget som stucket. /.../
På grund av den ringa betalning som lämnades för kojornas uppförande gjordes dessa så små och provisoriska som möjligt. Många gånger alltför små i proportion till manskapets storlek. De timrades upp av stockar och var så låga i taket att man ej kunde gå upprätt samt utan trägolv. /.../
Vid ena långväggen fanns långbritsen där alla sov sida vid sida, med säckar eller dylikt under sig och fårskinnsfällen ovanpå. Utrymmet i kojan var ej större än man kunde sitta vid britsens fotända och nå eldpallen och på den koka sitt kaffe samt steka fläsk och grädda kolbullar, vilket var huvudrätterna på matsedeln. Kvällarna förflöt under samspråk och översyn av redskap i den mån det gick i trängseln och skumrasket./.../
Det var snörika och kalla vintrar på den tiden. /.../ Jag minns särskilt en vinter, 1904 eller -05. Tredjedag jul begav vi oss iväg till det egentliga drivningsstället för vintern, en bra bit inåt skogarna. Vi startade i arla morgonstund för att säkert hinna fram innan kvällen.
Gång på gång trampade hästarna ner sig i de sura myrarna. I vårt arbete att få dem på benen varje gång blev vi så småningom genomblöta. När vi uttröttade nådde kojan i kvällningen hade kläderna frusit ihop till pansarrustningar på våra kroppar. Någon vila blev ej av när vi nådde vårt härbärge. /.../ I stallet fanns ingen eldstad.
För att göra det drägligare för hästarna tog vi stenar och hettade upp dessa i elden och lade dem sedan, tillsammans med glödheta kol, i en plåthink, som placerades i stallet och fick sprida värme. Sedan stallarna blivit uppvärmda höll hästarna själva normal temperatur. Brukligt var att man la upp en gödselhög i ett hörn, som brann och värmde. /.../
En riktig vrångvinter var det, det året; snö och kyla, kallsnö och trögföre. Kanske blev förtjänsten inte ens till grötpengar. Man fick sätta sig i skuld hos handlarn. Sådant gjorde att man tappade sugen - förbannade allt vad skog hette, önskade den fy för fadren åt helsike. /.../ Att slita hårt och fara illa var skogsbefolkningens självskrivna lott. Man visste inte av något annat, något bättre.
