Bärtorkerier

Från WiGo

Under första världskriget var matbristen stor i krigets Europa. På Svenska Medicinalväxtföreningens uppdrag startades ett flertal bärtorkerier i länet varav de flesta är försvunna. De torkade bären exporterades ut i Europa. I Skellefteå kommun i Klutmark finns ett bärtorkeri kvar och ett i Björksele, Lycksele kommun. I byggnaderna finns nätförsedda träramar som vilar i träskenor på övervåningen.

På bottenvåningen finns en stor eldstad av tegel med murstock. Bären torkades genom en långvarig eldning i eldstaden. Tyvärr så har många av bärtorkerierna brunnit upp, t ex det blåbärstorkeri som fanns på Sågnäset i Storuman som brann upp 1925, det har även funnits ett i Vilhelmina.

Vilka var det då som plockade alla dessa bär? Normala bärår plockade lokalbefolkningen det som fanns, men år med mycket bär så räckte inte de lokala krafterna till. Så var det 1917 i Västerbottens inland då Folkhushållningskommissionen gick ut ett med ett upprop till arbetslösa fabriksarbeterskor i södra Sverige.

Till Storuman kom tio flickor, efter att ha åkt tåg till Dorotea och vandrat i fyra dagar med karta och kompass. Kravet var 10 kg blåbär per dag som ersättning för den fria resan. Plockade man mera per dag fick flickorna 20 öre per kilo. Nyheten om blåbärsflickorna spreds fort och de fick besök av både rallare och andra, vissa gifte sig och blev kvar. En av blåbärsflickorna i Storuman hette Astri Bergman, hon blev inte kvar utan åkte hem och gifte sig med Evert Taube.

Blåbärstorkningsförsöken i Västerbotten 1911

1911 beviljade Kungliga Lantbruksakademin ett bidrag på 1500 kr till Västerbottens hushållningssällskap för försök till tillvaratagande genom torkning av skogens bär. Fram tills dess hade tillförseln av torkade blåbär till Sverige skett genom import från bl.a. Frankrike och Ryssland. Västerbottens hushållningssällskap valde ut tre för ändamålet passande platser varav Sorsele var en. I Sorsele var detta år blåbärsrikedomen så ymnig, att man icke på många år sett dess like.

Två representanter från Hushållningssällskapet reste upp till Sorsele och den 14 augusti var allt ordnat för torkning. Den stora torkugnen med vikt på 1 ton hade då efter stora besvärligheter anlänt efter att ha transporterats med häst den 174 km långa landsvägen från närmaste tågstation i Bastuträsk. Nu gällde det att få befolkningen att plocka bär men det visade sig inte vara alltför lätt. Nog fanns det gott om blåbär men Sorseleborna tyckte sig ha annat att stå i och intresset för blåbärstorkningen inskränkte sig till en början huvudsakligen till beskådande av torkugnen, denna märkvärdiga tingest. Man tyckte även att kilopriset på blåbären var för lågt.

Dagarna gick och man fick inte ihop mer bär än dom som hushållningsrepresentanterna själva plockade. I en rapport till Kungliga Lantbruksakademin berättar en av Hushållningssällskapets män att de till slut kom på ett knep för att väcka Sorselebornas intresse. Han hade iaktagit att det rådde brist på silvermynt i lappmarken och man växlade därför in hela det belopp man avsett för inköp av bär, 500 kr till nypräglade 50-öringar. När några pojkar sen kom förbi för att inspektera torkugnen plockade man fram pengapåsen med de blänkande mynten varpå man berättade att de kunde bli ägare av dessa mynt bara de hjälpte till med plockningen. Intresset var därmed väckt hos pojkarna och antalet blåbärsplockare ökade sen med rasande fart. Nu fick man mer blåbär än man behövde.

Två veckor senare, 31 augusti avslutades försöken som i slutändan blev mycket lyckade. Så lyckade att en sorselebo, J.A. Renman hörde av sig till Hushållningssällskapet med önskan att få fortsätta torkningen: Uti i skogarna här inom Sorsele finnas i år massor av bär, men det har varit svårt att få folk att plocka, det är många som blott skrattat åt företaget, men nu sedan det visat sig att raska bärplockare kunnat förtjäna ända till 4,50-5 kr per dag och person, torde snart bli allmän rusning till skogarna.

Västerbottens hushållningssällskap genomförde även torkningsförsök i Rentjärn och Malåträsk samma sommar.