Berättelser på Vindelns hembygdsgård

Från WiGo

Berättarkväll på hembygdsgården i Vindeln 2003

Berättarkvällar kan vara ett underbart tillfälle att fabulera, förmedla, lägga till och dra ifrån, kommunicera och lyssna.

En mörk decemberkväll 2003 samlades vi på Vindelns hembygdsgård och fick höra mer eller mindre sanna berättelser om några av de underliga gamla sakerna i husen. Här bjuder vi på en historia om hur den gamle prästen använde sin sandströare!

Carl Axel Gyllenram berättar om en sandströare. Föremålet ser ut som en salt- eller sockerströare, men enligt Carl Axel är det alltså en sandströare. Han berättar om att det på 1800-talet fanns en falsk präst i Vindeln som ägde denna sandströare. När han om kvällarna skulle skriva sina predikningar om synd och skam, skrev han i en sådan fart att bläcket från pennan stänkte. Sandströaren fungerande som ett läskpapper och sög upp bläcket.

Carl Axels berättelse i sin helhet:

Kan ni se på håll vad det är för något det här? Man skulle kunna tro att det här är en salt- eller sandströare. Ni ser att det är små hål här. Men det är faktiskt så att denna tingest inte skulle användas för salt, socker eller kryddor. Utan det är en sandströare. Har ni en sån hemma? Det som saknas på den här är just pluggen.

Den har en märklig historia, denna sandströare. Det har nämligen funnits en falsk präst här i Vindeln, en falsk profet. Och för att inte förnedra hans släkt, ska jag inte tala om vad han hette. Det var på 1800-talet, och han verkade inte så länge i bygden, han som ägde denna sandströare. Och vad var det då han sandade?

Jo, han tyckte om att framföra sina ”helvetespredikningar” från predikstolen. Då satt han och skrev dem på lördagskvällen skrev han mycket hastigt, när han kommit in i sin inspiration och inlevelse. Han verkligen såg elden framför sig, som skulle bränna syndarna, och bläcket stänkte. Han sandade då på bläcket och sanden fungerade då som ett slags läskpapper. Ja, det sög upp bläcket och sen kunde han bara blåsa av sanden.

En gång när han satt och skrev en av sina svavelfyllda predikningar kom hans hustru in - dessa hustrur! Och hon tog ingen hänsyn till att han höll på med det mest bloddrypande avsnittet av predikan och att det var mycket av predikan som ännu var ogjord, trots att kvällen var sen. Han blev så irriterad över att hon inte såg att han höll på med sin predikan att han ställde sig upp och sandade henne i huvudet, i håret. Hon skakade av sig det och gick förnärmad ut.

Jag kan också berätta att han även använde den här sandströaren på ett annat sätt. Ibland när det var vinterlag ute så kunde han för känslans skull gå och sanda lite framför sina fötter. Kom det en vän gående och han såg att det var en isfläck i hans väg, kunde han gå fram och sanda lite grann. Men han sandade inte framför ovänner.

Hustrun kom till honom på dagen efter att han sandat henne. Hon såg väldigt glad och förvånad ut, hon hade märkt att hennes hår hade vuxit till sig och blivit tjockare under natten och såg mera glansigt ut. Hon undrade om det kunde vara sanden som hade gjort det. Det trodde inte prästen, men för säkerhets skull den kvällen, sandade han sitt eget hår med ströaren. Och han vaknade av att hans hustru tidigt på morgonen ropade:

-Nu har du också fått ett vackrare hår!

Hans hår hade vuxit och blivit kraftigt och vackert.

Det gav sig inte bättre än att han några dagar senare skulle ta emot en ung kvinna för ett själavårdande samtal. Och han satt och såg på denna unga kvinna och han såg mest på hennes hår och tyckte att det såg lite risigt och lite tunt ut. Mitt i då hon pratade om sina kval gick han upp och sandade henne i håret. Hon blev förskräckt och rusade därifrån.

Men redan nästa dag kom den unga vackra kvinnan tillbaka och hennes hår hade blivit som en ung drottnings. Och hon undrade vad prästen egentligen hade gjort med henne? Och han ville väl inte direkt säga det…

Men genom den unga kvinnan spreds ryktet att denne präst innehade en hemlig, ja, magisk sand. Plötsligt satt kvinnorna, speciellt kvinnorna, på led utanför hans tjänsterum i prästgården. Och det blev genant för prästfrun med alla dessa kvinnor som satt där och väntade på hennes makes behandling. Så hon sa till honom att om han inte skulle sluta med det där sandandet skulle hon lämna huset.

Och hon lämnade huset.

Detta med sanden fäste uppmärksamheten på prästen. Domkapitlet började konmtrollera honom närmare och upptäckte att han var en falsk profet. Så han fick lämna sitt uppdrag. Men han tog med sig sanden.

Sanden hade han köpt av en tysk gårdfarihandlare som hade kommit förbi för ett halvår sedan. Den tyske gårdfarihandlaren hade sagt att det var en märklig sand. Det var inte vilken sand som helst. Så nu gav den avsatte prästen ut på vägarna och blev själv gårdfarihandlare.

Han blandade sanden med lite matolja och gjorde ett så kallat hårsmörjningsmedel, som han sålde med stor framgång på olika marknader i Västerbotten. Och han gjorde mycket goda affärer, men tyvärr gjorde han av med pengarna lika fort som han fick dem. Ty han levde ett utsvävande liv.

Sanden tog slut och då provade han att blanda vanlig sand med olja istället. Men folk märkte då snart att hans undermedel inte hade någon verkan längre och hans affärer dök i botten.

Han slutade sitt liv tror jag i en… sandgrop någonstans borta i Ytterträsk, där hittade man honom.