Bräntskollärarn i Nyby

Från WiGo

Jonas Alfred var född i ett litet torp i Morbyn, Sävar. Förutom en växande familj fanns även farfar och farmor i huset. Medan de bodde i Morbyn och Johan Alfred var endast en månad gammal råkade han, medan modern hämtade vatten, falla ur ”tullan”, vaggan, och hamna i den öppna spisen. Båda händernas fingrar blev mer eller mindre uppbrända och ena ansiktshalvan skadad innan modern, som återkom, kunde slita sitt barn ur lågorna. Fattigdomen gjorde att de aldrig uppsökte någon läkare. Barnet överlevde med sina lyten.

Fattigdomen var fruktansvärd. När Johan Alfred var 5-6 år härjade smittkoppor i byn. Barn dog som flugor i gårdarna, men uppe i Mattstorpet levde alla fem barnen, trots att de voro märkta av svälten. Bönderna förundrade sig stort över detta, deras egna välnärda barn dog den ena före och den andra efter. De talade med Matts ”i all välmening” och föreslog att Matts barn skulle få hälsa på deras sjuka barn, så att också torparbarnen skulle bli nedsmittade och dö. På så sätt slapp ju de kvarvarande i torpet svälta.

Mattias och hans Eva Karolina måste ha haft det mycket svårt att skaffa mat åt familjen när de tog detta rysliga beslut, att låta barnen gå till ett smittkoppsdrabbat hus. Barnen fick ligga tillsammans med de sjuka barnen och fick peta i deras sår. Nu ansågs barnen vara tillräckligt nedsmittade för att bli sjuka och dö. Det underliga hände att den bemedlade bondens barn dog, medan torparen Matts barn inte ens blev förkylda.

Som sjuåring blev Johan Alfred getarpojke i Rödå-trakten. Där vantrivdes han, varför han en dag vandrade hem. Där möttes han av ett kok stryk och med order att genast återvända. Efter någon tid upprepades samma sak. Nu vågade han inte gå in på natten därhemma. I trots kastade han getarkonten i lagårdsväggen och vandrade ut som tiggarbarn, som så många andra. Året var 1866, storsvagåret, då snön låg kvar ända till midsommar. Han sov i lador eller under bar himmel. På hösten sökte han sig till utkanten av Umeå. Utmattad och frusen kröp han in i en lada där han somnade i höet. En bonde hittade honom halvt ihjälfrusen. Hos bonden fick han stanna en tid, men klumpfingrad och skadad som gossen var ansåg bonden honom oduglig som dräng.

I Umeå hade han turen att få arbete hos en grosshandlare. Denne fick tycke för pojken och sände honom till en läkare som skar upp några fingrar på den hand som var minst skadad.

En gång for han hem och hälsade på. Fadern Matts tyckte då att det gått så bra för sonen att han gott kunde ta hand om systern Charlotta, fyraåringen, när han återvände till Umeå. De två barnen drogo iväg på sin tiggarstråt. Väl komna till Umeå togs flickan omhand i en ”bättre” familj. Hon fick god uppfostran och utbildning, gifte sig med tiden med en byggmästare Strandgren. Johan Alfred fick lära sig skriva och läsa hos grosshandlaren. Denne grunnade på vad pojken kunde bli med sitt handikapp. Han kom fram till den slutsatsen att denne nog kunde duga till skollärare. Han kom till ett seminarium där grundutbildningen varade tre månader för en småskollärare.

Vilka år hans skolutbildning skedde och på vad sätt framgår av följande sockenstämmoprotokoll från Degerfors i maj 1875:

”Krymplingen Johan Alfred Mattson i Storlund skulle genom socknens försorg få undervisning dels i socknens skola och sedan särskild skola för småskollärare. Socknen skulle underhålla honom, men säger de, detta ska ske så att Mattsson återbetalar utläggen senare. Han får 5 kr omgående.”

Till Storlund, Kulbäcksliden, hade han kommit 1874 tillsammans med föräldrarna. Där gifte han sig och flyttade sedan till Nyby, där fadern köpte ett mindre hemman. Detta övertog han och blev med familjen kvar där hela sitt liv. Trots sitt handikapp var han dels lärare i 32 år och dels bonde – och slöjdlärare. Han hade med åren lärt sig att använda sina skadade händer förunderligt skickligt. Bar även posten Tvärålund-Ramsele ett antal år. Som lärare ansågs han sträng, men belönade de flitiga med små gåvor. På senare år var det ibland påfågelsfjädrar från hans sons lilla ”fågelfarm” i Nyby. Hans valspråk var: Vörda överheten! Dit räknade han angeläget präst, länsman och läraren.

Hans hustru Maria Karolina avled på 1920-talet. Efter något år gifte han om sig med Amanda Isaksson från Malmberget (1860-1949). Själv avled han 84-årig år 1941.

Småskolläraren och bonden Johan Alfred Mattssons levnadsöde har i en uppsats skildrats av barnbarnsbarnet Monica Mattson i Umeå efter sin fars, Rolf Mattson, forskningar om släkten.

Källor

Larsson, Henning Nybyggaröden i gamla Degerfors socken:en dokumentation av de 200 bosättningarna i nuvarande Vindelns kommun, som genom åren övergivits, 1988