Ekorrkött
Från WiGo
Innehåll |
Sven Hansson, Latikberg (Vilhelmina kommun), berättar:
Förr i tiden kastade man inte bort ekorrkroppen (sedan den flåtts) utan då åt man den. Rensade ur innanmätet och sköljde kroppen, det var i huvudsak bogar, rygg och lår, som kom till användning. Man saltade på dem en aning och torkade dem eller kokade dem på vanligt vis, ofta samman med annat kött. Skulle ekorrkroppen torkas, tog man och bröt ekorrkroppen bakåt, så att den gick av i ryggraden och blev böjd i vinkel, varefter den hängdes på en träkäpp eller ståltråd inne i murbröstet ovanför kokspisen. När jag var lillpojke, så fanns i Järvsjö en gubbe, som hette Per Robert Hällkvist; hans gumma Albertina tog alltid vara på ekorrarna, rensade ur och torkade dem. Många gånger åt jag hos henne torkade ekorrlår och måste intyga, att ekorrköttet var verkligt gott.
Föreställningar och folktro
Men det fanns också de som inte ville äta ekorrkött. Dels liknade den lilla djurkroppen ett spädbarn, vilket gav en ovilja att tillreda och äta köttet. Dels fanns det folktro som sa att man kunde ådra sig t ex fallandesot om man åt ekorrkött. Den senare föreställningen förmedlas av folklivsforskaren O P Pettersson.
Sven Hansson, Latikberg, berättar om folktro:
När dom på den tiden satt hemma i köken och flådde ekorrar, skar dom upp ekorrkroppen och tog ur urinblåsan, ”pissblåsa”, som man säger och den kastades upp i taket, där den fick sitta och torka in. Som lillpojke frågade jag ofta varför i all världen man gjorde så där, men fick endast undvikande svar. Trodde möjligen att den skulle ha någon slags luftrenande verkan. En gammal och säker jägare, Erik Alfred Figaro i Järvsjö, som jag häromdagen ringde till och frågade om han möjligen visste någon förklaring på seden, berättade att den hörde jaktmagin till. Det skulle föra god jaktlycka med sig och var väl något slags offer. Ekorren är ju en luftig varelse och kanske det var därför man kastade den lilla offergåvan just opp i taket.
Länkar
Källor
Tidskriften Västerbotten 1966
