Fredrik Segerståhl
Från WiGo
De flesta av de 14 romaner som Fredrik Segerståhl publicerade har Norrland i allmänhet och Västerbotten i synnerhet som miljö. Många av dem handlar om Vindeln, kommunen och tätorten. Två av dem, Institutionen och Vintersonat, kretsar kring Vindelns folkhögskola.
Fredrik Segerståhl var född 1933. Han var enda barnet till Elisabet och Carl Segerståhl i Vindeln. Mamman var folkskollärare och pappan var lärare och från 1948 till sin död 1958 också rektor vid Vindelns folkhögskola. Efter folkskola och realskola i Vindeln for Fredrik till Norrköping, pappa Carls gamla hemstad, och tog där studentexamen.
Folkhögskolan var den miljö som formade Fredrik. Han kom redan som liten i nära kontakt med inte bara med elever och lärare utan också vaktmästare, kökspersonal och städerskor som utgjorde detta samhälle i samhället.
Han beundrade sin far mycket, och de stod varandra tidvis mycket nära. Samtidigt kände han ju hur dominant fadern kunde vara, och inte sällan upplevde han hur den slutna miljön ibland kvävde honom. Far och son var ofta ute i naturen tillsammans, badade på somrarna och åkte skidor på vintrarna. Fredrik sörjde djupt sin far när han dog i cancer endast 59 år gammal.
Efter studentexamen studerade Fredrik litteraturhistoria, nordiska språk och historia i Lund och Uppsala. Han arbetade sedan ett par år vid en folkhögskola i närheten av Sveg. I början av 1960-talet bildade han familj och bosatte sig i Jönköping, där han tjänstgjorde som gymnasielärare i svenska och historia fram till 1986. Från detta år var han verksam som författare på heltid. 1986 gifte han om sig med sin ungdomskärlek, Sylvia, och flyttade till Södertälje, där han bodde fram till 2001 då han dog i hjärtinfarkt i samband med en svårartad cancer. Hans sörjs närmast av hustrun Sylvia och hennes två barn och en dotter från sitt tidigare äktenskap.
Fredrik Segerståhl debuterade 1977 med romanen Brödupproret, en dokumentär skildring av en episod i Jönköpings sociala historia, Spannmålskravallerna, som inträffade 1855. De flesta av de 14 romaner som han publicerade därefter har Norrland i allmänhet och Västerbotten i synnerhet som miljö. Många av dem handlar om Vindeln, kommunen och tätorten.
Innehåll |
Institutionen och Vintersonat
Två av dem, Institutionen och Vintersonat, kretsar kring Vindelns folkhögskola. Institutionen som kom 1978, handlar om ett slutet samhälle. Det skulle kunna vara ett fängelse eller ett sjukhus, men det är lätt att förstå att det är Vindelns folkhögskola som avses. Här är personalen strängt hierarkiskt grupperad med tydliga sociala skillnader mellan överklass och underklass. Bortsett från provinsialläkaren i den omgivande byn är Ledaren för institutionen det högsta hönset, och hans medarbetare, lärarna, tillhör alla överklassen.
De anställda i kök, vaktmästeri och i städning utgör underklassen. Romanen spänner över en period på ca 50 år från 1905 och framåt. Den är löst sammanfogad med korta kapitel, ömsom dråpligt roliga, ömsom sorgliga om tragiska människoöden. En sammanbindande länk är arkivet, där skrivelser och brev ger utgångspunkt för inblickar i alla de människoöden som passerar revy i denna roman. På Institutionen lever alla sitt liv ganska isolerade från omvärlden, men världshändelserna med två världskrig, börskrasch och de nazistiska strömningarna på 30-talet ger ändå ett visst eko i denna slutna miljö. I romanen Sorteringen från 1979 skildras skolans värld.
Det blir en svidande kritik mot skolan, som har fått sin roll reducerad till att sortera unga människor och dela in dem i ett A-lag och ett B-lag. Boken för tankarna till Peter Tillbergs numera klassiska tavla: Är du lönsam lille vän? Vargdagar som kom 1981 handlar om människors fångenskap i ett slutet samhälle och deras valhänta utbrytningsförsök. Ett genomgående tema i hans romaner är udda människor i samhällets utkant. I Sönderfallet från 1984 skildras också en udda figur, som upplever hur tillvaron håller på att rämna. En roman med detta tema är också Tre Bröder, som kom 1985, om tre udda människor som lever tätt ihop och som driver varandra mot en katastrof.
n´Wikner
Boken blev en stor framgång hos både kritik och publik. En särling är också huvudpersonen i n´Wikner från 1988. Det är en berättelse i vindelmiljö om ouppfyllda drömmar, självhävdelse, förnedring och förfall. Huvudpersonen i romanen En vecka i mars är en människa som håller på att förlora fotfästet i tillvaron. I Urmakarens lärling från 1990 får vi följa en streber som arbetar sig upp på den sociala stegen. Den blinda fläcken som kom 1992 är en slags kärleksroman i thrillerns form. Språket är stramt och avskalat. Huvudpersonen är mjölnare. Hans älskade Elin är en kvinna som rört hans innersta väsen och som han inte kan glömma. Hon försvinner en dag, och han söker och söker efter henne och till slut finner han henne.
Fjärrskådarn
Fjärrskådarn från 1994 handlar om Adolf Karlsson, ett byoriginal som framgångsrikt går med slagruta och som flitigt anlitas för att söka vatten. Det är en burlesk historia om ännu en udda människa, skildrad med stort inkännande.
Helgas hus som publicerades 1996 blev hans sista roman. Den handlar om tre särpräglade människor, en kvinna och två män, som oförskyllt hamnar i ett litet samhälle. Mellan dem utspelar sig ett mänskligt triangeldrama av hat och kärlek, men ytterst är de bundna till varandra av ett ömsesidigt beroende.
Den sista boken som Fredrik hann publicera före sin död 2001 var ingen roman, utan en bok om ortnamn: Tutaryd. Det innehåller etymologier till många av ortnamnen längs de svenska europavägarna. Boken speglar det språkintresse som Fredrik hade under hela sitt liv. Den roman som han vann mest framgång med vid sidan av Tre bröder är Vintersonat, som kom 1987. Det är en delvis självbiografisk bok i romanform. Vintersonat kan läsas som en hyllning till hans egen familj, far, mor, farföräldrar och morföräldrar. Inte minst är den ett äreminne över hans far, oäktingen, som efter mödosamma studier och som inte minst med hjälp av sin mor, knektdottern och barnmorskan, lyckades skapa sig en kulturell plattform på Vindelns folkhögskola.
Han hade ett svårt humör att dras med. Delvis var det anledningen till att han aldrig försonade sig med sin svärfar, jordbrukskonsulenten Johan Söderblom, som var bror till ärkebiskop Nathan Söderblom, och som inte ansåg att Carl var god nog åt hans dotter. Denna kontakt, eller brist på kontakt, innebar stora förödmjukelser och mycken vånda, inte minst för Linda, (som modern kallas i romanen) som utan att tveka tog sin mans parti. Carls arbeten på så många kulturområden skildras ingående i denna bok, hans intresse för allmogekulturen och arbete med att få till stånd en hembygdsgård, hans litterära försök och inte minst hans konstintresse som växte fram under 1930-talet.
Romanen är skriven med mycken humor och värme. Den har också en enastående detaljrikedom. Skira sommarminnen från familjeutflykter varvas med dramatiska familjeuppgörelser med familjen Söderblom. Med stor kärlek och aktning lever sig Fredrik in i den växande kärleksrelationen mellan hans föräldrar. Deras förhållande går in i ett mer stagnerat skede under 30-talet, men under Carls sista år och särskilt under hans sista sjukdomstid kan hans hustru vara ett stort stöd för honom och hon kan öppna sig och ge honom av sin kärlek. Den senare delen av boken där dessa sista dagar skildras är en enastående fin skildring av den nya ömhet som växer fram mellan dem.
Livet på en folkhögskola med alla samkväm och allsångskvällar, alla strikta regler för samvaron mellan könen och hur dessa bestämmelser kunde kringgås, allt skildras med humor och med den kunskap som Fredrik har sedan barnsben om denna miljö. Livet utanför skolan påverkar ibland direkt skolsamhällets liv. Under det första året av andra världskriget tar man t ex emot hundratals finska flyktingar, som avlusas och får logi i skolans gymnastiksal, allt detta gör att kriget därutanför får blir en påtaglig verklighet. Vintersonat är en rik bok, som det är en njutning att läsa.
Fredrik Segerståhl var en mycket bildad och kunnig människa. Han kunde vara mycket humoristisk och sprallig, men han var också en arbetsmyra. Som författare ålade han sig en sträng arbetsdisciplin och han satte sig i sitt arbetsrum och skrev från klockan 8 på morgonen och sedan hela dagen. Han hade ett avspänt förhållande till sitt författarskap och sörjde väl inte alltför mycket att han inte fick så stora försäljningsframgångar trots att de allra flesta av hans böcker fick bra kritik inte minst i de större dagstidningarna. Ett genomgående tema i hans böcker är människans utsatthet och ensamhet. Paradoxalt nog kombineras detta med åtskillig humor och en säker blick för det burleskt absurda i tillvaron. Språk-och stilkänslan, förmågan att ge en stark fysisk påtaglighet åt vardagslivets alla detaljer och det suveräna och ofta innovativa berättartekniska handlaget är andra kännetecken.
Källor
Lundström, Anders "artikel" Provins nr 1 2005
Denna sidas innehåll är baserat på de gamla Ö-sidorna
Därför är skaparen av denna sida ej upphovsman till ursprungsinnehållet.
