Järnspisar

Från WiGo

När järnspisen blev vanlig på landsbygden i Sverige under andra hälften av 1800-talet, betydde det stora förändringar i både kosthåll och för arbetet i köket. Stekt mat och sötebröd, som bullar och liknande, förekom nu mer än tidigare. Att sockret var lättare att skaffa vid denna tid, hade naturligtvis också betydlse för bakning av kakor och bullar. Men framför allt betydde järnspisen att i stället för kokad mat från grytorna i den öppna spisen, så åt man stekt mat från stekpannan på järnspisen.

Historierna är många över hur järnspisar fraktades på äventyrligt sätt i båtar, vagnar och på starka mäns ryggar. På detta sätt spreds ett "modernt" sätt att laga mat även till relativt otillgängliga trakter.

Här följer en historia om hur nyheter som järnspisen inte alltid var så lätt att ta till sig.

Ur boken Grisen i säcken/Historia och historier från Bjurholmsbygden (1992)

I järnspisens barndom

Påverkad av den visserligen färglösa men ändå försåtliga reklam, som dåtidens annonser i sönderlästa tidningar kunde locka med, hade Israel Norbergs tankar allt oftare kommit att kretsa kring en ny järnspis. I andanom hade han sett hustrun, äppelkindad och glad nästan som i yngre dagar, framför en svartblänkande ny spis. I bakgrunden hade han också sett sig själv, tronande vid ett köksbord som dignade av allt vad en kvinna med tillgång till järnspis kunde tänka åstadkomma. Spisköpet föregicks av lågmälda och allvarsamma kvällssamtal, kryddade med sifferbeteckningar för olika spismodeller. De långa och krångliga firmanamnen undvek man att ta i sin mun, eftersom det var vanskligt att veta hur dessa rätt skulle uttalas. Samtalen drog inte sällan ut på tiden och följde med ända in i sängkammarmörkret. Ja, mörkret inne i kammaren var som gjort för just den här sortens förhandlingar. Härinne var Israel van att få sin vilja igenom. Här gick intet ord förlorat. Ingenting behövde sägas två gånger. Allt som sagts fanns kvar i mörkret, färdigt att hämtas in till tyst begrundan. Han slapp dessutom möta hustruns tvivlande blickar, och kunde fritt prata för sin sak. Efter ett antal nattmanglingar tyckte sig Israel ha fått det minimum av samtycke som ett tigande innebar, och han gjorde slag i saken. Spisen installerades och togs i bruk. Men i vanlig ordning hade verkligheten svårt att leva upp till visionen. I stället för glädje och hemtrevnad, så spred spisen en stickande och obehaglig rök i rummet. Hustrun fick vatten på sin kvarn och menade sig ha haft rätt, när hon redan från början varit skeptisk till affären. Israel, å sin sida, avfärdade röken som ett tillfälligt utslag av vädrets makter: - Lågtryck, sa han, gör att röken inte förmår leta sig ut genom skorstenen. Vänta tills det blir bättre väder, då hittar nog röken ut. Men lågtrycket såg ut att bli långvarigt. Det låg som ett storkbo över murkrönet och vägrade att flytta på sig. Spisen fortsatte att förgifta, inte bara inomhusluften, utan hela det äktenskapliga klimatet. Droppen som fick bägaren att rinna över föll en dag när Israel, nyss hemkommen, trött och less av dagens slit, möttes av hustruns över tiden samlade irritation: - Att man ska dra in såna här gamla svarta otäckingar, som till slut förstör allting. Om Israel sades, att retad var han mer vild än tam. Han lyfte resolut ut spisen på gårdsplanen och där blev den stående ett helt år. Först därefter hade det hela svalnat så pass att hustrun vågade be Israel bära in den igen.

Berättad av Birger Lundberg, Bjurholm