Kolarskogen
Från WiGo
Berättat av Bo Lindström.
Innehåll |
Kolarepoken
Det har funnits få ställen där dramatiken och vildmarksmystiken förekommit, som just i och kring kolarkojorna. Dessa primitiva , små krypin, som före och under andra världskriget växte upp som svampar i de norrländska skogarna. De kom också att betyda oerhört mycke, inte bara för de som där under mödosamma förhållanden förvärvade sitt livsuppehälle, utan även för den svenska järnindustrin. Utan träkol hade den i det närmaste stått stilla.
Någon arbetslöshet på landsbygden hörde man aldrig talas om, under den tiden. De som inte själva var skogsägare, kunde för låga kostnader få tillgång till avverkningstrakter för kolning på kronans eller bolagens skogar. På så sätt fick de trakter rensade från undermålig skog och den kvarvarande skogen värdefullare. Även skogsägare kunde i mån av tillgång, förutom eget skogsuttag få samma förmån och därmed gynna energiförsörgningen.
I den Västerbottensby där jag själv växt upp, med såväl skogsägare med tillhörande små jordbruk som skogsarbetare, fanns under den tiden ett fyrtiotal bebodda familjebostäder. I alla utom tre av dessa,(byns handlare, caféinnehavaren och en ensamstående manlig sjukpensionär), var en eller flera av familjemedlemmarna någon gång under året sysselsatta med kolningsarbeten. Då det var likadant över stora delar av landet, kan man förstå vilken enorm efterfrågan det var på denna energikälla.
Även om kolningsarbetet för många var ett helårsjobb, var det under själva kolningsförloppet, som sträckte sig över kanske en eller ett par-tre veckor, beroende på milans storlek och beskaffenhet, som de verkligt kritiska omständigheterna uppstod.
Kolmilan
Att det också för det mesta var under den kallaste och mörkaste årstiden som milorna tändes, gjorde inte situationen bättre. Visserligen försökte man, att om möjligt anpassa tändningen så att man kunde dra nytta av de månljusa nätterna. Milorna låg också ofta på långt avstånd hemifrån, en halvmil eller mera in i de djupa skogarna var inte ovanligt, därför var det svårt att tillkalla hjälp om så skulle behövas. De första, mest kritiska dygnen brukade man om så gick, att anlita någon hjälp, helst genom arbetsbyte, i annat fall var kolaren tvungen att klara av uppgiften själv. Det blev då sällan någon längre tid till sömn. Inte så sällan hände det att gasexplosioner inne i milan ( milan slog ) gjorde att delar av den jord som den täckts med, slungades ut i periferin. Då blev det att snabbt täcka igen de öppningar som uppstått så att inte elden tog överhand.
En annan gång kunde stora fräthål uppstå, med risk för att kolaren kunde trampa igenom och försvinna in i milan. Dess bättre förekom det inte inom våra breddgrader, även om tillbuden var många. Däremot kunde händelser av tillräckligt svår grad uppstå, så att kolaren under längre eller kortare tid blev oförmögen att sköta sina arbetsuppgifter.
Tandvärk i kolarkojan
En rutinerad kolare, som ensam tänt sin mila långt hemifrån, hade klarat av de mest kritiska och arbetsammaste dygnen. Trött, men förhoppningsfull om att snart ha säkrat årsinkomsten, klev han in i kojan. Han tände en brasa i den öppna spiskåpan och lade sig på den hårda britsen och väntade på att få någon timmes skön sömn. Men det blev raka motsatsen. Då värmen från elden slog emot honom, började en pinande tandvärk ge sig till känna. Ju länge tiden led dess värre blev smärtan. Till sist var den så outhärdlig, att han övervägde om att lämna milan åt sitt öde, för att söka hjälp för plågan. Det kunde i så fall betyda bara en enda sak, -- katastrof.
Nu återstod bara en utväg, han måste vara sin egen tandläkare. En spik som alltid fanns till hands, lade han in i glöden inunder spiskåpan. Då den glödgats het, nöp han tag i den med en tång, öppnade mässingsnusdosans boett som var försedd med en spegel, riktade in spiken mot den trasiga tanden och tryckte till. En smärta likt ett sprängskott var nära att förpassa honom till andra sidan, men efter en stund försvann smärtan mer och mer och han kunde efter att ha spottat ut tandflisor på det stampade jordgolvet, få en stunds välbehövlig sömn.
Övernaturligheter
Andra, mystiska företeelser, som t.ex varsel, var också vanligt förekommande, ofta beroende på oro och sömnbrist. En granne berättade om hur han en arbetsam natt efter att ha sett om milan, lagt sig för en stunds vila.
Tydligen hade han somnat och sovit längre än han ämnat, då han vaknade av röster utanför kojan och såg ljussken från en lykta genom kojfönstret.
Förvånad över besök denna tid på dygnet, reste han sig upp i väntan på att de nattliga besökarna skulle stiga in i kojan, men det dröjde. Istället tilltog pratet mera högljutt, så till sist var han tvungen att glänta på kojdörren, då han till sin förfäran såg hur eldslågor slog upp ur milan. Några spår efter besökande fanns däremot inte i den nyfallna snön där ute. En annan kolare vaknade en natt av ett så pass kraftigt slag i huvudet att en svullnad uppstod. Förklaringen tycktes han finna i en sten av en mindre grabbnäves storlek i bädden intill sig, men hur den hamnade där förblev en gåta. Ja, många var de upplevelser som inträffade i kolarkojorna, men som aldrig fick en riktig förklaring. Dessa och liknande händelser tolkades ofta som en ödets skickelse, för att inte årsförtjänsten skulle gå förlorad.
Som skolpojke kunde jag på 1940-talet liknas vid ” Den lille kolargossen ” i Erik Gustaf Geijers dikt, ”som till sin far gick med mat och dryck”. Jag kunde också som det står i dikten, ” väl med tiden bli en karl och få en fästmö efter mitt sinne”.
Som vuxen hann jag också med att under kolningsepoken ha ett par egna milor och även hjälpa några grannar med sina, men några varsel upplevde jag aldrig. Däremot var jag med om en dramatisk händelse, då jag i tjugoårsåldern hjälpte en jämnårig med sin mila, fyra kilometer hemifrån.
Dramatik i skogen
Kolningen hade förflutit normalt och var inne i sin slutfas. Om några timmar skulle milan vara färdigkolad och kunde ”dämpas”. På avstånd såg vi då hur en person med kraftfulla stavtag komma skidande emot oss. Då han kom närmare såg vi att det var en yngling från en av granngårdarna. På hans framfart förstod vi att något allvarligt inträffat. Så snart han var inom hörhåll, ropade han att vi skyndsamt skulle komma och hjälpa till att rädda deras häst som gått ner sig genom isen i en å, en kilometer längre bort. Snabbt kom skidorna på fötterna och lika snabbt var vi på väg.
Hans far som var kvar på platsen försökte under tiden lugna den panikslagna hästen, som kämpade för sitt liv i det iskalla vattnet. Vedlasset som de hämtat på ett utskifte och var på hemväg med då isen brast, gick dess bättre inte genom isen, utan stod fortfarande kvar på isen, förankrat med skaklarna i hästens sele. Vi lossade snabbt ett par stockar från lasset, som vi trädde in under hästen från ömse sidor. Med två man på varje sida, vägde vi upp hästen så att vi kunde lossa skaklarna från timmerdoningen. Efter ytterligare uppvägning kunde hästen få upp framhovarna på bärkraftig is vid sidan av strömfåran och med ett kraftfult språng ta sig upp ur vaken. Nu återstod bara att få vedlasset förbi vaken. Med spakarnas hjälp lyckades även det och hästen kunde på nytt spännas för lasset, för att sedan på stelfrusna ben fortsätta hemfärden. Själva tog vi oss, omtumlade av den dramatiska händelsen tillbaka till kolarkojan, där vi efter att ha styrkt oss med becksvart kaffe, påbörjade arbetet med att slutföra kolningsbestyren.
