Kristus i Kristinebergsgruvan
Från WiGo
Klockan fem följande morgon, 29 november 1946, kom hans arbetskamrat, Albert Jönsson till brytningsrummet och skulle fortsätta med arbetet. Han möttes av en märklig syn. På bergväggen framträdde en Kristusgestalt i silverglänsande vit cerisitkvartsit inramad av mörkare kloritkvartsit. Jönsson gick till sina arbetskamrater och berättade att han hade fått en ”rumskompis”. De följde honom tillbaka och tittade på den ovanliga formationen.
Jönsson fortsatte med sitt arbete och varje gång han riktade sin pannlampa mot bergväggen framträdde Jesusgestalten.
Vid åttatiden kom gruvfogden, Erik Eriksson på sin inspektionsrunda. Det var frukostrast, inga arbetare var kvar i rummet, men när han som vanligt lät blicken fara över de nya borrfälten för att kontrollera att allt var i ordning, upptäckte även han fenomenet, utan att någon förvarnat honom. När han sedan fortsatte sin runda till andra brytningsrum, berättade han om bilden och efter frukost var det flera arbetare från andra orter som besökte gruvrummet.
Gruvkartör och fotograf Helmer Andersson tillkallades och formationen fotograferades.
När Johan Olofsson kom till sitt eftermiddagsskift, mötte han Jönsson som sa: ”Du har en bild på väggen”. Olofsson trodde att man satt upp ett vykort eller liknande, men när han kom längst in i rummet framträdde Kristusbilden även för honom och han blev helt förstummad.
Om sprängningsverkan hade fortsatt eller väggen fått en stöt med skrotningsspettet hade bilden inte uppstått, men det märkliga var att bilden visade sig.
Redan dagen efter kunde man läsa i Västerbottens Folkblad att ”Kristus framträder i skifferlager” och tisdag den 3 december publicerade Norra västerbotten en bild med text.
Dåvarande platschef, gruvinspektör Bertil Israelsson, som befann sig på Svenska Gruvföreningens kongress i Stockholm, reste genast hem till en telefon som ringde oavbrutet. Både enskilda och tidningar ville ha information. Även N.O. Nolander som var komminister i Björksele, vid den tiden ville besöka gruvrummet. Kontorschef Brandt, platschef Israelsson och komminister Nolander åkte ner tillsammans och upplevde där, som de beskriver – en ”andaktskänsla”.
Ryktet om Kristusbilden spred sig och många vill själva besöka platsen och se fenomenet. Det var strapatsrikt och riskabelt. Man fick åka hiss ner till 120-metersnivån och sedan klättra uppför en lodrät stege 13 meter upp. Många behövde hjälp och arbetarna blev hindrade. Man tvingades bestämma vissa ”besökstider” för att det skulle fungera.
Reaktionerna från besökarna varierade. Vissa föll på knä framför bilden medan andra menade att det kunde föreställa vilken mansfigur som helst i fotsid mantel, t.ex. Moses.
Arbetet med gruvbrytningen måste dock fortsätta och bergrummet fylldes med grus. Bilden började även mörkna och efter ca. två månader syntes bilden inte mer.
I Kristineberg fanns det en livsmedelsaffär, som man en dag beslöt sig för att modernisera. Ur kylrummet plockades marmorhyllorna bort och man satte in kylskåp i stället. Hyllorna blev liggande bakom affären under lång tid. Till sist tog butiksinnehavaren rätt på dem för att använda dem som altangolv på sitt sommarställe. En dag när han höll på att pussla ihop dem på marken fick han plötsligt syn på en konstig bit. Han ropade till sin fru att hon skulle komma och titta. Vad var det de såg? Jo, en Kristusbild till! Den här var dock liten och svart, men samma figur, men eftersom de inte ville ha en massa publicitet gömde de undan den nya Kristusbilden. Efter pensioneringen beslöt de sig för att flytta från orten och då skänkte de marmorbiten med den lilla Kristusbilden till kyrkan i Kristineberg.
Idag finns det en ekumenisk kyrka på 90-metersnivån i Kristinebergsgruvan, endast ett par meter från den ursprungliga bilden. Den kallas ”Sankt Anna” efter gruvarbetarnas skyddshelgon och har den stora Kristusbilden som altartavla, målad direkt på väggen.
Litteratur
Wikström, Owe "Kristus framträder i stenarna" Kyrkohistorisk årsbok 1980
