Skogsarbete
Från WiGo
Sammanställt efter en intervju med fd skogsarbetare Vejne Jakobsson (f 1923) i Åsele.
Skogen betydde mycket för Sveriges ekonomi omkring sekelskiftet 1900 och därefter. Man skulle kunna säga att det till stor del var skogsarbete som drog Sverige ur fattigdomen. Men det har alltid varit hårda villkor i skogen, långa arbetspass, bo hemifrån flera månader, dålig kosthållning, kyla, mörker, hårt arbete och dålig förtjänst. Det kan många skogsarbetare vittna om.
Först under 1920-talet gjordes allvarliga försök från statligt håll att förbättra villkoren för denna yrkeskategori. Bl a startades då de första utbildningarna för kockor. Kvinnor fick en möjlighet att genom några veckors utbildning lära sig om storhushåll och varierad kost. Det var välkommet för många på landsbygden där det annars inte stod så många yrkesval till buds.
Att kockorna kom till skogen betydde att manskapet fick ändra sina matvanor vilket inte alltid var så lätt. Från att ha ätit kolbullar och fläsk fick man lära sig att bli serverad grönsaker till maten. "Komat" kallades det med ett visst förakt.
Första gången en skogsarbetare åt ärtsoppa med mejram knorrades det nog en hel del. Men att ha en kvinna i närheten betydde mycket och många uppskattade säkert att få komma in efter arbetspasset, känna matdoften och sätta sig vid ett dukat bord. Det var inte heller så ovanligt att kockan fann sin tillkommande bland karlarna i arbetslaget. Att kvinnorna kom till skogens kyla och mörker hjälpte nog också till att skogsarbetarna till slut fick drägligare bostäder vid arbetsplatsen. Barackerna var ett stort genombrott för arbetsvillkoren. De forslades ut i skogen på timmerkälkar dragna av häst. Till barackerna hörde stall, bekvämlighetsinrättning (till skillnad från äldre tiders stång i skogen att sitta på), torkrum för seldon och arbetskläder, bord för måltiderna, större och bättre sovplatser och så kockan förstås.
Det var synd om folk i skogen för det var så hårt arbete men det finns inga som Vejne tyckte så synd om som hästarna. En del körkarlar hade inget förstånd. De slog hästarna med kedjor och annat. Hästarna hör hemma i skogen bara om de sköts rätt och med förstånd. De kunde komma till avlägget och vara helt vita av skum. De var så svettiga att det ramla skum av dem. Då tog man storvästen och la bak på hästen, över korsryggen, den ömtåligaste delen. Hästen fick gå hela dagarna. Och om man lastade ett stort lass och vägen var 3 km lång så fick hästen aldrig stanna utav, för då skulle man inte få igång lasset igen.
