Stationshus i Buresjön

Från WiGo

Buresjöns stationshus byggdes år 1932 i samband med att järnvägen kom till det lilla samhället, orten hade sin blomstringstid på 1930- och 40-talen. Idag är den gamla järnvägsstationen ombyggd till ett museum. Initiativtagarna till detta museum är Satu Tielinen och Rainer Germeroth. Deras målsättning har varit att återskapa stationen till den färg och form som den hade vid sitt uppförande år 1932. För att söka utställningsmaterial till museet, genomförde Satu och Rainer år 1995 ett omfattande dokumentationsarbete kring Buresjön och dess stationshus.

Flera äldre personer från Buresjön intervjuades, fotograferades och filmades. En av de informanter som Satu och Rainer intervjuade var Adelia Östman, född 1916. Adelia upplevde den period då Buresjön var ett blomstrande samhälle. Hennes far, Karl-Emil Mattsson, var järnvägsstationens förste banmästare. Adelias mor Hanna Maria arbetade även hon på stationen i Buresjön. Men skötseln av hemmet, som bestod av man och åtta barn, tog mycket av hennes tid. På grund av detta, fick äldsta dottern Adelia börja arbeta på järnvägsstationen när hon endast var 16 år gammal.

Eftersom Adelia egentligen var för ung för att arbeta på stationen, så var det ändå hennes mor som hade den officiella anställningen. Adelias far Karl-Emil, var intresserad av fotografering. Han var dessutom den ende personen i Buresjön som ägde en kamera. Hans fotografier av människorna och arbetet vid järnvägsstationen är i dag av stort värde för bevarandet av Buresjöns historia. Familjens vistelse i Buresjön slutade dock tragiskt i och med att Hanna Maria hastigt avled år 1937. Karl-Emil blev svårt medtagen av sin hustrus död. Han flyttade så småningom med de minderåriga barnen till Bastuträsk, där han fortsatte att arbeta som banvaktmästare.

Nästa banmästare som kom till Buresjöns järnvägsstation hette Elof Hörnqvist. Hans fru, Augusta Hörnqvist, blev stationens platsvakt. Elofs vistelse i Buresjön inleddes med att SJ renoverade huset i ”folkhemsstil”. De omfattande renoveringarna innebar bland annat inomhustoalett och badkar. Dörrarna kläddes enligt tidsnormen med masonitskivor och huset elektrifierades till den dåtida standarden.

Men sedan började den mörka perioden i inlandsbanan historia. Andra världskriget hade brutit ut och detta märktes tydligt inom tågtrafiken. Svenska värnpliktiga transporterades via järnvägen, men även de tyska soldaterna nyttjade det svenska järnvägsnätet mellan åren 1940-43. Dessa transporter kallades i folkmun för tysktåg. Olof Hörnqvist, född 1928, son till Elof och Augusta Hörnqvist, berättade vid ett intervjutillfälle om en händelse som inträffade år 1943. Historien gick under namnet ”Tyskyxan”:

” Min far hade alltid på sommartid en vass yxa på en kubbe på gårdsplan. Fritidsslaktare som han var, var han väldigt mån om sin yxa, inte ens vi barn fick röra denna heliga klenod. Min far använde yxan till vedhuggning och hade den alltid med sig på sina elva kilometer långa baninspektioner. Skulle yxan ha försvunnit från kubben skulle det ha märkts på en gång. Jag tror till och med att fadern talade med sin yxa. Som bekant hade de s.k. tysktågen börjat rulla i augusti 1943 på inlandsbanan.

Vi ungdomar betraktade dessa tåg med blandade känslor, ty vi kunde inte riktigt förstå de stränga reglerna omkring dessa transporter. Tågen brukade alltid stanna i Buresjön för att ”bunkra” vatten. De var ju dragna av ånglokomotiv och i Buresjön fanns det en vattenhäst vid stickspåret. Det var emellertid enligt reglerna strängt förbjudet för de tyska soldaterna att kliva av tågen under dessa uppehåll i Buresjön men uppenbarligen saknade soldaterna dricksvatten och tog tillfället i akt att proviantera dricksvatten hos oss. Min far tillät det att ske, dock väl medveten om att soldaterna inte fick kliva av tågen.

Tydligen hade inte heller de svenska övervakningsofficerarna några invändningar mot detta förfarande. Det var ett förfärligt springande från vagnarna till vår brunn. Det borstades tänder och tvättades - mycket vatten gick åt, men vi hade ju gott om vatten i brunnen. Ångloket fick sitt vatten via fiffiga pumparrangemang från Gargån och belastade således inte vår brunn, som dock var fjorton ringar djup och även de torraste somrarna välfylld med vatten. I regel uppförde sig de tyska soldaterna väl, men sen var det, det här med min fars yxa som ställde till det för både tyskarna och vår familj.

Efter att ett av dessa tysktåg hade lämnat stationen mot Arvidsjaur stod kubben kvar på gården, och yxan var borta. Min far blev rasande och efter att snabbt ha förhört familjen om yxan, bestämde han sig för att ringa ett tjänstesamtal till Arvidsjaurs station. Han anmälde sin kära yxa som försvunnen till stinsen i Arvidsjaur. Stinsen i Arvidsjaur larmade i sin tur polisen och när tåget anlände till stationen i Arvidsjaur, stod polisen och väntade. Tåget stoppades och poliserna gick genom hela tåget och letade efter min fars försvunna yxa. Den hittades också. Det var en av soldaterna som hade stulit yxan. När vi fick besked om detta så var lugnet återställt i familjens vardag och yxan återfick vi så småningom. Hur den tyske soldaten bestraffades av sina egna fick vi aldrig veta.”

Stationshuset övergavs när bemanningen upphörde på 1960-talet. Efter det att Rainer och Satu färdigställt stationsmuseet i mitten av 1990-talet, var museet öppet under somrarna när de var i Buresjön. Eftersom paret inte var bosatta på orten har öppettiderna till museet tyvärr varit få.

I en artikel från 1999 i Västerbottens Kuriren beskriver Åke Johansson ett besök på museet. För honom kändes det som att åka sextio år tillbaka i tiden. Andra har uttryckt sin förtjusning över museet med kommentarer som ”Till och med lukten av en gammal järnvägsstation finns kvar”