Thea Grundström, Grannäs

Från WiGo

Thea Grundström från Grannäs utanför Sorsele har varit med om mycket och var duktig på att berätta om detta. Bland mycket annat har hon varit aktiv inom Hushållningssällskapet och varit en inspirationskälla för lanthusmödrarna inom Sorsele kommun. Thea skrev också och på äldre dar publicerade hon texter i både tidskrifter och böcker utgivna av Bygdeskrivarna i Sorsele, bland annat en bok om sin barndom.^[1]

Här nedan kan du läsa två av Thea Grundströms texter.

En vardag på femtiotalet

Vi bodde ännu i "gammstugan" som fanns på det tillköpta hemmanet. Det var ett stort kök med en rejäl vedspis, som både var värmekälla och matlagningsspis. En kammare med öppen spis och en stor sal på andra sidan förstugan fanns också. Salen fick fungera som förrådsrum eftersom den var för kall att bo i under vintern. Först skulle djurbesättningen utökas och förbättras. En tjur och en dräktig kviga, båda med fina stamtavlor, köptes in från Åkullsjön vid kusten.

Klockan var halvsex en vacker aprilmorgon. Nu skulle jag skynda mig lite extra med morgonsysslorna. Idag skulle jag göra något riktigt roligt, hade jag tänkt. Jag skulle sy en söt, liten klädning till lillflickan. Tyget var grönt och jag hade köpt mönster! Det var hög tid att börja i ladugården om jag skulle ha mjölken kyld och bortdragen till hållplatsen vid affären, innan bussen kom från Ammarnäs för att hämta mjölken, för vidare transport till mejeriet i Sorsele.

Frukosten skulle stå på bordet kl. 9.00, då maken kom hem från sågen för att äta. Barnen skulle till skolan kl. 9.00. Tur att skolan var vår närmaste granne. Så ja.

Ladugårdsarbetet var klart för morgonen. Jag skulle bara ge hästen vatten. Hästen var ledig idag, och nu hade han sagt till om vatten. Då! Ladugårdsdörren öppnades, och in kom en kvinna med sin ko. Kossan var brunstig, och nu skulle jag ha lös den fina tjuren. Vi band kossan vid väggen, och jag tog loss tjuren. Han var föga intresserad. Mätt och vattensprängd tog han god tid på sig. Jag tänkte på hur bråttom jag egentligen hade och hur meningslöst det kändes att stå där och vänta. Språngavgiften var fastställd till femton kronor, och det var ju alltid en tröst. Jag skulle nu få lite tillskott i kassan. Det var så många saker jag behövde köpa, och jag stod och fantiserade om det, medan jag väntade. Äntligen! Jag gav kossan vatten och hö och bjöd in kvinnan på kaffe. Hon hade ju så lång väg att gå.

Jag hann inte laga maten med "kärlek och smör" den här dagen. Jag lämnade den på bordet. Kvinnan bad mig ha loss tjuren en gång till för att hon skulle vara säker på att kon skulle bli dräktig. Jag gjorde som hon bad mig. Då det var klart tog hon sin ko och gick, medan hon förklarade, att språngavgiften skulle hon betala om hon nu fick någon kalv. Jag städade efter kossan, som hade lämnat både vått och torrt efter sig.

Jag diskade och städade i stugan och skötte om lillflickan, som behövde både värme och mat. Vattenhinkarna var tomma, och slaskhinken hotade att svämma över. Bäst att ordna allt med detsamma. Tur att vår pojke hade fyllt vedlåren kvällen innan.

Nu tog jag fram tyget och mönstret. Jag klippte alla delar till klänningen. Klockan redan tolv! Ska jag ha palten klar till middagen kl. 14.00, får jag nog lägga bort sömnaden för denna gång.

Efter middagen diskade jag, bar in vatten och tömde slaskhinken igen. Ingen idé att ta fram sömnaden nu. Jag satte mig och stoppade strumpor tills det blev tid att gå till ladugården för kvällsgöromålen. Efter de sysslorna var det dags att koka kvällsgröten. God natt! hela familjen.

Ofta brukade jag fråga mig själv: "Vad har du uträttat idag Thea?" Med en viss tillfredsställelse brukade jag svara: "Jaa, jag har då inte tärt på landets gemensamma kaka. Till en viss grad har jag i alla fall varit självförsörjande." Det kändes skönt.

Och inte visste jag då, att jag som pensionär skulle klassas som "Lyxhustru".

Tvätt

Tre generationers tvättssystem, Väst i byggninga, Sorsele.

När kläderna skulle tvättas lades de i svag lutblandning över natten. De ljusare kläderna tvättades i ny utspädd lutlag. Vitkläderna tvättades först och kokades sedan i lut, varefter de skulle tas upp ur luten och sköljas.

Eftersom luten var kraftig skulle kläderna tas upp ur lutgrytan och läggas på ett klappsäte. Med ett klappträ klappades kläderna och veks tre gånger mellan varje gång de sköljdes i vattnet.

Denna procedur skulle upprepas minst tre gånger, varefter kläderna skulle läggas i en träså med friskt vatten över natten för att all lut skulle dras ur. Den husmor som hade tillgång till lite blåelse att blanda i sista vattnet kunde skatta sig lycklig. Av blåelsen blev kläderna bländande vita.

Det var varje husmors stolthet att ha vita kläder. Ja, det var nästan en tävlan. Var de köpte blåelsen vet jag inte. Kanhända den fanns i affärerna. Apotek fanns inte närmare än i Lycksele. Kanske den köptes in under marknaden där.

Inte många ägde tvättbräda. Kläderna tvättades för hand. Mattor och vadmalskläder skurades med hemmagjorda kvastar och ristvagar, i bästa fall med rotborste. En stor klädstöt, hemmatillverkad och tung, användes för att behandla kläderna med. Det underlättade arbetet.

–Åh! så tung den vadderade storvästen blev när den legat i vattnet en stund. Stoppetäcken, fällar och kuddvar, allt skulle tvättas på våren. Halmmadrasserna skulle tömmas ur och tvättas så de var rena samt fyllas med ny halm före vintern.

Medan seklet ännu var ungt kom lutburkar i handeln. Det var en stark lut som man kokade kläder i. Då skulle man fästa ett snöre runt burken och hålla den i det kokheta vattnet. För att avgöra när vattnet hade lagom stark lut att koka kläderna i skulle man doppa det yttersta av fingret och smaka av. När vattnet kändes sött var det för svag lut.

När det sved på tungan var luten lagom stark för klädkoket. Det första tvättmedel jag minns hette Vita björn. Utanpå paketet fanns en bild föreställande en vit fryntlig björnhona. Hon såg på när det skummade av tvättmedel i en balja med kläder i. Oh, så spännande att se på när tvättbjörnen tvättade! Det skulle hon göra under nattens timmar, enligt reklamen. Men då sov jag.

I Sorsele samhälle pågick tvätten hela sommaren. Tvätterskorna höll till på stranden nedanför Kalle Lundmarks café. Det var olika tvättgummor, som tjänade sitt uppehälle genom att tvätta kläder till de bättre lottade. Även olika husmödrar höll till med tvätten där vid Lillån. På avstånd såg det så trevligt ut.

De ångande vattengrytorna, de många klädsåarna med sina tvätt brädor, de många tvätterskorna som var klädda i skyddskläder, gjorda av mjölsäckar. Texten på mjölsäckarna gav upphov till många skämt av de förbipasserande. Om jag minns rätt var texten på en del mjölsäckar t. ex. Motala valskvarn.

Vintertid tvättades kläderna även på samhället i ladugårdarna och sköljdes i en upphuggen brunn på isen. Också här anlitades tvättgummorna. Det var självförsörjande kvinnor, ofta med försörjningsansvar, som innehade denna tunga syssla. Som tur var ägde nu alla en tvättbräda att tvätta kläderna på.

Referenser

1. ↑ Grundström, Thea Barna i Kvarna (2001)