Vidskeplighet och övertro

Från WiGo

  

År 1909 trycktes en liten bok om Bjurholms historia och dåtid. Boken är författad av W Bäckström, som med egna ord beskriver sina intryck av historien och det han upplever i Bjurholm under sin vistelse där. Han uttrycker en kristen livsåskådning och har ett stort patos för hembygdskänsla och dess bevarande.

Bland beskrivningar av ortens kultur och natur, samt en historisk beskrivning av främst kyrka och samhälle de senaste 100 åren, finns också en text om troll, vittra och gengångare. Texten i boken vittnar om hur man från kristet håll i början av 1900-talet, såg på dessa företeelser och väsen, som sades befolka skogar och berg. Författaren har en tudelad uppfattning om detta. Dels menar han att det främst hör gångna tider till, att tro på dessa väsen. Dels antyder han också att vidskeplighet och tron på ”vitra och fevla” fortfarande förekommer (alltså under den tid han verkar). Egentligen är det inte så olik vår nutida skepsis mot dylika ting. Vårt rationella tänkande och tron på vetenskapens möjlighet att kunna förklara allt är en självklarhet för de flesta av oss. Men det ställs mot att vi då och då får höra att vissa människor minsann fortfarande tror på vittra och detta har vi ingenting emot. Vad är det då som är så kittlande med denna ”övertro”? Varför vill vi så gärna att det ska finnas småfolk och mystiska väsen?

Jag fastnade för den här texten, eftersom den ger en bild av hur en engagerad människa i början av 1900-talet ser på ”övernaturliga väsen”.

Hew

Ur: Bjurholms historia av W. Bäckström (1909)

Vidskepelse och övertro fortlevde länge bland de gamla i mera undangömda byar, och än idag är sådana mystiska andeväsen som vitra och fevla m fl verkligheter för många. Ingen utger sig väl att säkert kunna säga, av vad natur dessa väsen är, men man föreställer sig i allmänhet, att de är olyckliga andra av något uråldrigt, fallet hednafolk. Dessa hemlighetsfulla varelser, tror man, har sitt tillhåll i skogar, berg och sjöar samt kräva offer för att blidkas eller hyllas. Den, som likt jägaren och fiskaren har sitt förvärv på deras områden och vet att ställa sig väl med dem, har i dem stundtals en mäktig hjälp. 

Sådan tro är ett gammalt arv från hedenhös, och den har kunnat fortleva så pass livskraftigt, emedan man förr gjorde föga för att undergräva och utrota den. I Svebilii katekes, som begagnades ända in på sjuttiotalet (1870-talet) stod det till och med uttryckligt, att i Guds andra bud förbjudes bland annat att dyrka ”trollpackor, lövjerskor, skogsrån, sjörån, tomtegubbar och mera sådant.” Därmed var ju för mängden fastslaget, att sådana funnos, och de är, fast namnen numera lyda annars, ungefär samma varelser som vitra, fevla och med dem besläktade.

Ett belysande exempel på vidskepliga föreställningar må anföras. En fyraårig gosse i Nyby gick till skogen och kom vilse. Man ur huse gick skallgång efter honom ett par dygn men utan resultat. Andra dagen kom en kvinna springande till pastorn med hälsning, att han skulle låta ringa i kyrkklockan, så att trolen, som alldeles säkert tagit pojkstackarn, måtte bli tvungna att lämna honom ifrån sig. På prästens fråga, om det verkligen fanns troll i socknen, svarade hon: ”Ja, gu´bevars väl. Det är gott om dem, särskilt i Balberget. Då E. I S. Var pojke, vart han bergtagen, och trollena hade honom hos sig i flera dagar. Men då det på lördagskvällen ringde heligt i kyrkan, måste de lämna igen honom. De kastade honom ner i en båt vid ån, och då var han nästan halvdöd. Pojken var nog troligtvis inte riktigt döpt. Fyllprästen*, som döpte honom, svamlade väl och for om nån´ting, och då passade den onde på och nappade åt sig barnstackaren.” Hur hjärtlös och okristlig kvinnan än ansåg pastorn var, kunde ingen ringning beviljas. Den hade heller inte gjort någon nytta i något avseende, ty gossen fanns död i ett busksnår bortom en bäck, över vilken ingen trott att den lille skulle kunnat kravla sig. Trollen var alldeles säkert oskyldiga. I närmaste släktskap med ovan omtalade åskådning står en annan kvarleva från gamla tider: tron på att döda ”gå igen”. I en del byar inom socknen får man än idag höra många märkvärdiga samtalsämnen vid kvällsbrasan om saker, som personer fått bevittna, vilka, när någon dött i byn, dristat sig ut efter mörkrets inbrott. Det är riktiga spökhistorier av gamla sorten, som inristas med outplånlig skrift hos barnen, som känsliga och mottagliga för allt sådant, i sin ordning bli bärare av den sålunda inplantade tron.

Än idag händer också, att man på byvägarna, som leda till kyrkan, hittar knyten med diverse klädespersedlar eller andra föremål av den mest brokiga blandning. Sådant hittegods tar den kunnige och invigde inte upp. Det är ditlagt, då man gravförde någon avliden, som man befarade skulle ”gå igen”. Denna, tror man, slipper ej längre fram mot hemmet än till det ställe, där något av hans tillhörigheter blivit utlagt. På detta enkla sätt anses de levande kunna freda sig mot fruktade besök av de döda i dessas forna hem.

Då det gällde att finna bot för värk och plågor, hade man många underliga föreställningar. Mot örstyng och inre värk ansågs nattvardsvinet, som prästen ”läst över i kyrkan”, vara ett gott medel. Allt annat för resten, som på ett eller annat sätt stod i samband med kyrkan och gudstjänsten, tilltrodde man underbar hälsogivande kraft. Smörja, som kunde uppsamlas vid ändtapparna av kyrkklockans axel, var t ex det bästa medlet mot benvärk, ”då man råkat ut för något elakt”. Att mässhake och prästrock av ovanligare snitt inverkade på dop, nattvard och andra prästerliga förrättningars kraft och betydelse, ansågs som alldeles visst.

Mycket av sådant skrock har dock med den förbättrade folkupplysningen och den livligare samfärdseln så småningom måst vika undan för en mera sann och verklig syn på saker och förhållanden.

* Syftar på en tillfälligt förordnad prästman.